Sitter idag och letar lite inspiration på saker som gjorts i sociala medier och dök då på en gammal kampanj från slutet av 2010 som omskrevs en del i under 2011 som väl genomförda kampanjer. Den gjordes av KLM och kallades KLM Surprise. Den gick ut på att KLM lyssnade till Twitter för att se vilka som Twittrade att de skulle resa med KLM och gav dem en överraskning medan de väntade på sin flight. Här finns ett litet videoklipp:
Det som låter som en solskens historia och som gav genomslag för KLM har också en baksida. Jag menar inte på något sätt att förringa KLMs insats eller byråns kreativa tanke, men jag är alltid nyfiken på vad man kan lära sig av andra och förbättra till nästa gång. Det som KLM inte pratar om är att man på sin kampanjsida lagt in ett omodererat Twitterflöde på sin kampanjsite. Något som varit ödestigert för många. Detta gjorde att många tog tillfället i akt att sprida lite vad som helst via denna site. Man tog sedan bort Twitterflödet. Här nedan är en bild från hur siten såg ut när den fått lite uppmärksamhet och innan flödet togs bort
Bilden kommer från Malcolm Coles blogg som också gjort ett intressant blogginlägg om denna problematik här.
Det jag finner intressant i detta är att det är så vanligt att fokus ligger på att göra häftiga påkostade kampanjer men man har inte tänkt igenom sitt totala arbete i sociala medier. Vi har sett flera exempel på detta i Sverige också de senaste åren. Som tex när Pressbyrån var först ut med Facebook Deals men hade inte bemannat upp med kundtjänst på Facebook. När sedan appen inte fungerade och folk inte fick sina deals så blev Facebook sidan dränkt i arga kunders kommentarer. I KLM fallet handlade det mest om att man inte förstår utmaningen i att ha ett omodererat Twitterflöde. För andra har det ofta handlat om att man inte startat sitt kundtjänstarbete i sociala medier utan sett det som en megafon. Som tur var har detta ändrats allt mer och vi ser allt fler företag som ser möjligheten till dialog och service i sociala medier även om jag fortfarande saknar många företag, men jag är hoppfull. Det viktiga är bara att vi lär oss på resan.
Jag har skrivit tidigare om hur fantastiskt kul det är att använda Twitter i olika sammanhang. Då har det ofta handlat om olika tillställningar, TV-program osv. Förutom det faktum att det är ett jättebra verktyg för omvärldsbevakning, då man alltid hör saker tidigt på Twitter.
Men nu har ju då en ny hashtag uppstått. #omtwitterfannspå90talet. Sällan har jag skrattat så mycket som över det som skrivs under denna hashtag. Vilket engagemang! För den som missat den, så skriver folk helt enkelt om saker som de gjorde, upplevde, läste, tittade på, bar osv på 90-talet. Gärna i sann vardagsrealism. Det blir hur kul som helst och tänka på hur tiden utvecklats och saker vi tyckte var häftiga då, eller vad vi aldrig kunde tro om framtiden.
Flödet i mitt Tweetdeck bara rinner på när fyndighet efter fyndighet dyker upp. Vissa kan jag inte motstå att Retweeta. Jag skrattar gott, pratar om det med kompisar och blir förundrad över hur något så enkelt kan engagera så många och hur fantastiskt det är att vi nu är sociala på detta sätt. För folk får tycka vad de vill om sociala medier, men denna # har gjort min dag bättre och det är mer än vad jag kan säga om mycket annat här i livet.
Här är en ögonblicksbild Fredagen 13 2012 13.26
Det här med att byta jobb är en utmaning.
Jag gillar att jobba. Jag kastar mig in i saker och uppslukas av det. När jag sedan byter jobb så blir det lite konstigt, då jag sällan hunnit bromsa in på gamla jobbet innan jag går för full gas på nya jobbet. Jag kastar mig liksom in på nytt i mitt jobb och kör på. Men denna gång insåg jag plötsligt att jag behövde bearbeta lite, kanske främst för att jag faktiskt delvis bytte bransch.
När jag fick chansen att gå tillbaka till byråsidan så kändes det fantastiskt, det gör det fortfarande. Men jag inser också hur jag levt och andats mediebevakning och analys i nästan 6 år och att det faktiskt krävdes lite avprogrammering för att hitta hem igen till kommunikationsfokuset och strategisidan, som är det jag har min bas i.
Efter att äntligen landat inser jag att på min nya arbetsplats kan jag blanda alla mina erfarenheter. Jag kan prata mediebevakning och analys, samtidigt som jag pratar strategi, engagemang och ledarskap. Det gifter sig alldeles utmärkt. Fantastiskt! Jag kan sitta uppslukad på webbdagarna och tänka ny teknik och framtidsutveckling ena stunden, mellanlanda lite i att lägga säljstrategier inom IT branschen, för att sedan grotta ner mig i change mangement och intern kommunikation i nästa. Så jag är stolt och glad för alla resor jag varit med om och det har format mig till det jag är idag och det jag kan.
Jag är också tacksam för att vara på en arbetsplats där man får tid till att reflektera, landa och samtidigt kasta sig huvudstupa in i roliga projekt. Men allt får ta sin tid och sakta inser jag att jag nu blivit lite klokare, lugnare och lite mera lycklig. Bara en sån sak en fredagseftermiddag!
Min familj har en ny favorit affär. Den har fantastiska öppettider, väldigt tillgänglig, bra sortiment, billig och extremt trevlig personal. Vad den heter? Toca Store!!!!!
Jag använder min Ipad i jobbet, jag tycker det är ett superverktyg. Men vår hemmapadda används nog mest av sonen, som är 3 år. Hans nya favorit är Toca Store och det är oerhört kul att se honom och leka tillsammans med honom. Vi använder även Toca Tea Party, Hairsalon, Kitchen, Doctor och Paint my Wings.
Jag fascineras över Toca Bocas pedagogik, grafik och allmänna upplägg. Jag tycker även om deras fanpage på Facebook, så i mina ögon är det helt klart en lyckad satsning av Bonnier. Det är oerhört intressant att följa de olika svenska bolagen inom apputveckling och speciellt den för barn. Hur intuitiva gränssnitten är, hur fort barnen lär sig och hur det skapar nyfikenhet och extremt givande samtal när barnen funderar och pratar. Vår son har haft tillgång till paddan i precis ett år nu och det är mest Toca Boca och även lite Angry Birds. Men med Angry Birds tröttnar han oftast då det helt enkelt riktar sig till äldre och är lite för svårt. Jag blir glad om han håller sig till Toca Boca något år till.
Idag fick jag syn på en intressant tweet om Clarion och att de kallade sina städare för Room Stylist och Husfru för Style Manager. Jag blev genast nyfiken. Till historien ska kanske tilläggas att jag själv gick ett traineeprogram som ung, innan jag började på universitetet, inom hotell och restaurang så jag har alltid varit intresserad av branschen och har själv städat min beskärda del av hotellrum.
Jag sökte lite snabbt på Google och hittade detta blogginlägg. Det är ett blogginlägg som berättar om en ung tjejs glädje över att få jobb på Clarion, väldigt roligt att läsa och det är väl inget mer med det. Men det som jag fastnar på är vad Clarion väljer att hela tiden benämna sina olika delar av processen och hur man titulerar städare. Precis som det sades i Tweeten så kallar man alltså sina städare för Room stylists, sin Husfru för Style Manager och när man har intervjuer ordnar man istället auditions. De som går vidare får i praktiken provjobba, men Clarion kallar det för workshop.
Nu är inte detta någon ny nyhet. Just när Clarion kallade till Audition fick de rätt mycket press och jag diskuterade på twitter med några kontakter jag har inom hotel och restaurang om just auditiongreppet var bra eller dåligt. Dock missade jag helt de nya titlarna. Men var det verkar så är det inte alltid helt enkelt att få unga att söka städjobb, så kanske kan Clarions grepp göra jobben lite mer attraktiva. För det är just det som jag grubblar på. Det måste ju finnas en anledning till att man investerar så mycket pengar i göra själva processen att söka jobb spännande. Kanske känns det som en större vinst när man varit på en Audition á la Idol, än om ”bara” gått på intervju? Provjobba låter kanske inte heller helt glammigt, men att säga att man deltagit i en Workshop? (Enligt blogginlägget innebar det att städa ett rum noggrant på kortast tid.) Själv tycker jag det hela låter rätt fånigt med Room stylist, Audition och Workshops för detta sammanhang. Men det är ju lätt för mig att säga som redan är i arbetslivet, som gjort mina hundår i tonåren och tog jobb både som städerska, lagerarbetare på IKEA, alltiallo på Mc Donald’s osv. Jag tänkte inte så mycket på titlar, jag ville mest åt pengarna.
Så jag sitter här och undrar vad det ska bli av titlar och jobbeskrivningar. Jag är ju rätt enkel av mig och gillar tanken på att en höna är en höna och inget annat. Men det kanske dags att tänka om?
Återigen har jag hamnat lite i ett vacuum. Mycket i huvudet efter att ha bytt jobb men ingen riktigt ordning på tankarna, nu börjar jag landa så jag passar på att börja skriva lite igen.
Det känns oerhört roligt att berätta att jag börjar på byrån Friends Agenda. Jag är djupt imponerad av det som denna byrå gjort hittills och mina nya kollegor är inte bara extremt roliga utan också mycket mycket kunniga inom respektive expertområde. Det ska bli så kul att jobba ihop och här kan du läsa lite mer!
Idag slutar jag på Infopaq. Jag tackar alla underbara kollegor för ett spännande och roligt år. Jag tackar även alla trevliga kunder för den tid jag fått jobba med dem.
Nu är det dags för nya äventyr med nya vänner.
I morse hade jag nöjet att få besöka stiftelsen Min stora dag. De hjälper svårt sjuka barn att förverkliga sina drömmar. Man hinner bara innan för dörren så blir man oerhört ödmjuk inför hur viktig denna organisation är. På väggarna syns glada barn i sina drömsammanhang; kramandes en delfin, poserandes med Zlatan, på en resa till Disneyland eller varför inte lycklig över ett rymdrum? Alla dessa barn, med svåra sjukdomar, där vardagen ser så annorlunda ut än för de flesta. Att då få chansen att göra något riktigt kul, en resa, ett möte ja något som bryter vardagen av behandlingar och provtagningar – det betyder så mycket, både för barnet och hela dennes familj.
Så vad gjorde då jag där? Jo jag gav av mitt kunnande inom bevakning och kommunikation. Jag träffade Birgitta Dumont som jobbar på Min stora dag på ett frukostevent och när jag beskrev vad jag jobbar med så sa hon spontant att ”Omvärldsbevaka borde ju vi göra!”. Så jag föreslog en frukost där jag kunde berätta vad man kan göra, och kanske inspirera lite, för det finns så mycket man kan göra på en liten eller ingen budget också. Det blev en rolig morgon där även Richard Fors från Min stora dag deltog och jag hoppas verkligen att vi kan hitta sätt att starta ett större samarbete under 2012. Jag gick från denna inspirationsfrukost tacksam och lycklig. Tacksam över att det finns så många godhjärtade människor som generöst bidrar på många sätt, både till den här organisationen och andra, och lycklig över att även jag kunde bidra på mitt sätt.
Dessutom bär jag nu stolt ett armband och en liten pin för att sprida budskapet om Min stora dag!
